idajohanna

Shark's cove & Poke bowl

Resemånad dag 21
Fredag 15/7

 

Det blev en lugn dag. Förmiddagen spenderades i några timmar vid Shark's cove - ett känt snorklingsställe med klippor och rev. På andra sidan gatan fanns en parkering med flera olika food trucks. Vi bestämde oss för att testa stället som hette "aji limo" (för titta bara på bilden så färgglatt det var!). Maten var verkligen helt fantastisk! Högt över förväntan! Såhär i efterhand tänker jag att det var något av det godaste jag ätit. Jag beställde en poke bowl som bestod av ris och sallad med råa laxbitar (sushilax) i kokos- och mangosås toppat med krispiga kokosflakes. A-m-a-z-i-n-g!

Efter maten cyklade vi i duggregnet till Waimea Bay där vi låg resten av eftermiddagen. Andreas snorklade med en sköldpadda och jag badade. Då och då regnade det, men det gjorde inte så mycket eftersom det var ett varmt tropiskt regn. På kvällen blev det ytterligare ett kvällsdopp på stranden utanför huset, och sen åt vi sushi i solnedgången.

Scout höll oss sällskap vid frukosten.Den fantastiska lunchen!Bilden ovanför och nedanför är från Waimea Bay. Jag hade precis parkerat cykeln i ett cykelställ under trädet när jag höll på att gå in i det hängande huvudet. Lite creepy att titta på allt detta...Solar i regnet.

Hale'iwa Farmer's market, North Shore, Oahu

Resemånad dag 20
Torsdag 14/7

 

Vi startade tidigt för att lämna tillbaka hyrbilen på flygplatsen. Klockan 09:41 flög vi från Maui till Honolulu, Oahu. Hur vi sedan skulle ta oss till vårt AirBnB (ett rum man hyr i någons hem) på North Shore blev lite av ett problem. Vi försökte med 2-3 bussar vid flygplatsen men det blev omöjligt med mitt stora bagage. Det är inte tillåtet att ta med stora väskor på Hawaiis bussar, det visste vi, men ville i alla fall chansa. Istället beställde vi en betydligt dyrare (men snabbare) uber som körde oss hela vägen till vårt boende. Det är visserligen alltid kul att åka uber eftersom man då får chansen att prata med lokalbefolkningen var man än är. 

Strax efter klockan 12 var vi framme vid huset och eftersom incheckningen inte skulle vara förrän klockan 15 fick vi lite tid att döda på egen hand i skuggan, Jag satte mig på trappen för att läsa i min bok och några små ödlor sprang runt mig. Andreas lånade min telefon för att internetdela med sin egen och begav sig ut på en kort pokemonjakt i området (det var då appen var sprillans ny), innan han la sig och läste i en höngmatta i trädgården. Vi turades även om att titta på stranden som låg precis över gatan från huset. Men så till slut kom värden och visade oss rummet och huset, som var litet men fint och nyrenoverat.

De hade skrivit ihop ett långt välkomstbrev med listor på aktiviteter, matställen och annat som fanns i området. Det visade sig att vi kunde låna cyklar att ta oss runt med då vi inte hade någon hyrbil. Så när vi kommit i ordning lite på rummet satte vi oss på cyklarna och tog oss en bit norrut längs kusten. Vi hade läst att det skulle finnas en farmers market där på torsdagar och mycket riktigt, vid Waimea valley hittade vi den. Farmers markets är något av det mysigaste jag vet! Det är alltid härlig stämning med flera glada människor. Man kan gå runt och titta och smaka på i princip allt. Vi köpte en himmelskt god cane sugar juice med smak av lemon/lime (efter att ha provsmakat alla varianter såklart). På ett annat ställe köpte vi varsin vårrulle fylld med krabbkött. Efter juicen var vi sugna på att testa ytterligare en, denna gång med smak av passionsfrukt - lite söt - och så köpte vi kvällsmat i form av olika små tacos. Mitt i maten ropade den trevliga mannen vi köpt juicerna av till oss. Han ville visa oss en odla som kom krypandes nerför en bjälke ner till juiceståndet. "Han kommer varje torsdag och hälsar på", sa han. "Jag har en liten mugg med juice redo för honom. Han vill alltid ha samma - passionfruktsjuice". 

Andreas gav honom lite dricks och då frågade han, högt i micken: "Are you on your honeymoon?" Hahaha

På marknaden passade vi också på att köpa med oss lite grönsaker. Ett par avokados, körsbärstomater och en zucchini. Nu kunde vi göra scrambled eggs deluxe. När vi frågade vad kakan "norwegian mochi" var, och förklarade att vi var från Sverige men aldrig hört talas om något liknande tidigare, fick vi den helt gratis för att smaka haha. Men mochi har jag ju testat tidigare runt den lilla glasskulan från Bubbie's när jag var på Hawaii med Klara. Väldigt speciellt med annorlunda konsistens. Ett annat tecken på den goda stämningen och de trevliga, givmilda människorna var när en pojke kom med pengar och skulle köpa lite grönsaker åt sin mamma. Då gav mannen honom lite extra av någon grönsak, av ren godhet. Sånt gör en så glad att se! 

Efter marknaden cyklade vi vidare till matbutiken Foodland för att köpa lite smått och gott vi behövde. När vi äntligen cyklat hem för dagen kunde vi till slut ta ett efterlängtat kvällsdopp i havet vid den lilla stranden precis utanför huset. Därefter satt vi på handduken och såg på solnedgången. Innan läggdags fick vi feeling och såg disneyfilmen "Lilo & Stitch" som ju utspelar sig på Hawaii. Den var så fin att jag grät. Det är inte mycket som berör en som animerade filmer haha!

Stranden där vi bodde.

(Nästan) solnedgång på Haleakala

Resemånad dag 19
Onsdag 13/7

Det var en hyfsat ohändelserik dag, i alla fall av bilderna att döma. Vi började med att köpa lunchmatsäck på Target och sedan låg vi på stranden Paia Bay tillsammans med några sovande sköldpaddor i ett antal timmar. Till en början var vi ensamma, men efter lunch fylldes det på. Därefter åkte vi till hostellet och tog det lugnt. Vi hade missuppfattat tiden det skulle ta att köra hela vägen upp på Mauis stora vulkan Haleakala, och när vi insåg det fick vi genast jättebråttom. Så pass att vi åkte till McDonald's drive through för att plocka upp middag att äta i bilen på väg mot vulkanen. Vi körde upp en bit, vilket bara det tog lång tid, innan vi bestämde oss för att stanna och vända. Vi hade säkert hunnit upp i tid för solnedgången (som ska vara spektakulär när den går ner genom molnen, och som man sedan jagar på vägen nedför vulkanen), men i brådskan hade vi glömt att fylla upp bensintanken och var rädda att det inte skulle räcka hela vägen upp och tillbaka. Istället stannade vi på en rastplats där vi köpte varsin glass och tittade på utsikten och solnedgången.

Road to Hana 2

Resemånad dag 18
Tisdag 12/7

 

Dagen började tidigt. Redan strax innan klockan två på morgonen för att vara exakt. Vi hade lyckats somna i bilen och sov gott när en polis plötsligt knackade på rutan. Det var en snäll, ung kille som bara ville kolla så att allt var bra med oss. Vi fick stanna kvar på parkeringen och sova vidare så länge det inte kom klagomål från boende i området. 

Eftersom vi ändå var vakna passade jag på att kolla in på antagning.se för att se antagningsbeskedet - och jag kom in! Jag skrev till mamma, som med min tillåtelse redan visste och hade hjälpt mig ställa mig i bostadskö så tidigt som möjligt (min hjälte! Inte det lättaste att göra själv när man är på andra sidan jorden, mitt ute i ingenstans utan täckning på telefonen). Vi sov vidare ett par timmar till och gick sedan upp för att se soluppgången över havet. Därefter satt vi kvar och åt frukost.

Vid 6-tiden påbörjade vi dagens äventyr genom att styra mot Waianapanapa Black Sand Beach (i Pa´iloa bay), vid campingen vi tittat in på kvällen innan, och körde alltså tillbaka samma väg längs Road to Hana som vi kommit dagen innan. Vid den svarta, steniga stranden tog vi oss ett morgondopp. Efter en stund kom ytterligare en familj med samma tanke. Vi badade ända tills vi såg de små blå (giftiga) maneterna som spolats i land och då satte vi snabbt på oss skor och varnade de andra. 

 

Därefter styrde vi tillbaka mot Hana. Vi var fast beslutna om att hitta den så kallade Red Sand Beach. Det var inte det lättaste. Vi hade sett skyltar om att butikspersonal inte får lov att ge ut information om var den finns till turister, antagligen på grund av den svåra (möjligtvis farliga) vägen dit. Men Andreas lyckades hitta vägbeskrivning på ett forum online, och med en äldre herres direktioner hittade vi till slut den lilla viken med röd sand, innanför höga klippor. Vägen dit var inte lång, men mycket riktigt klurig att gå på. Första delen var genom skog och andra delen var på smala, branta stigar längs klippväggen. 

Även här var vi ensamma, bortsett från en annan man som hittat dit innan vi. Senare tillkom några fler modiga, men då platsen är lite av en "gömd pärla" var det inte alls mycket folk där under vår vistelse. Vi slappade i ett par timmar och tog oss ett par dopp. Det rullade in rätt höga vågor, men dessa bröts av klippor så att viken skyddades och blev lämplig att bada i. 

 

 Vi fortsatte resan ner mot sista delen av Road to Hana (trots att vi passerat Hana). Där kom vi in i den stora nationalparken Halekeala. Där började vi med att gå en slinga och satte oss för att äta lunch med vattenfall och Seven Sacred Pools som utsikt. Därefter gick vi klart promenaden och började styra tillbaka längs Road to Hana. 

Seven Sacred pools

 

På tillbakavägen hade vi inte lika många stopp eftersom vi redan kollat in det mesta under gårdagen. Längs vägen stannade vi vid ytterligare vattenfall, varav vi köpte bananbröd att fika på som färdkost. Så himla gott och saftigt! När vi senare vid ett tillfälle skulle  stanna vid vägkanten för att släppa förbi bilen bakom lyckades jag pricka in precis rätt ställe, nämligen samma ställe vi köpt den goda juicen på dagen innan som jag hade velat stanna till på. Den här gången testade vi en fantastiskt god smoothie.

 

Garden of Eden är namnet på ett populärt familjeägt ställe längs Road to Hana, som vi hade hört talas om och var anledning till att vi stannade även där. Dock var vi tvugna att betala 15 dollar var för inträdet, vilket vi tyckte var extremt överskattad för utsikter vi matats med längs vägen under två dagar redan. Kanske hade vi uppskattat det mer om vi stannat där dagen innan, innan vi hunnit bli mätta på vyer av fantastisk djungel och vattfall haha. Men Garden of Eden är definitivt något för den blomintresserade! Det var en enormt stor trädgård (snarare en park faktiskt) med flera olika blommor och träd.

 

Road to Hana var FANTASTISKT och någon man absolut INTE får missa om man någon gång befinner sig på Maui! När vi väl checkade in på hostellet igen var vi helt slut. Då tog jag också den mest efterlängtade och behövda duschen i mitt liv! Ni kan ju tänka er hur vi luktade efter två dagar av fartfyllda äventyr med hike i djungel, svett, bad i hav och flodvatten osv... 

 

Road to Hana 1

Resemånad dag 17
Måndagen den 11/7

 

Den här morgonen packade vi in oss i bilen och förberedde oss på en dag fylld med äventyr och upplevelser! Något av det populäraste att göra på Maui är nämligen en roadtrip på Road to Hana vilket är en slingrig väg längst kusten med fantastiska utsikter och massor av ställen att stanna på. 

Första stoppet blev Paia Bay, bara en kvarts bilfärd bort. André och Selina hade tipsat oss om detta ställe, och det var vi så glada att de gjorde! Det var en liten strand, och var antagligen inte så känd för allmänheten eftersom den var helt folktom när vi kom dit. Där låg enorma sköldpaddor som vilade sig i sanden. Eftersom stranden inte låg så långt från hostellet bestämde vi att det var ett ställe vi ville återkomma till en annan dag. 

 

 

Vi fortsatte på Hana highway med flera stopp vid utkiksplatser och vattenfall intill vägen. Vi parkerade bilen och tog oss an en hike vid Twin Falls där vi var tvugna att gå över floder på vägen. Det var en fin hike i djungeln, varav mycket bestod av att gå i vatten, men många andra turister var där och trängdes med oss runt de två vattenfallen. Vi såg några klättra upp ovanpå vattenfallet så vi följde efter. Väl däruppe såg vi stigar, eller snarare fotspår i leran, som vi följde. Vi hade nämligen hört rykten om ett andra vattenfall om man fortsatte en bit till. Vi gick och gick och gick. Alldeles själva på "stigen". Efter närmare en timme mötte vi en liten grupp som nyss lämnat fallet som vi nu börjat höra på avstånd. Det här fallet var inte lika högt som det vi sett tidigare men innehöll mycket vatten ändå. Där satt ett gäng lokala ungdomar på stenar på andra sidan floden och rökte... något. En annan familj hade också hittat dit. Annars var vi ensamma vilket förstås var en stor skillnad från första vattenfallet. Det är ju sånt man vill uppleva! Vi tog oss ett dopp i vattnet och Andreas var modig nog att hoppa från klippan ner i vattnet. Lite vildare blev det sen när ungdomarna tog steget längre och klättrade upp i träden för att hoppa i.  

Första vattenfallet "Twin falls".Framme vid andra vattenfallet.Några hoppade i vattnet från träden.

 

Längs vägen fanns flera gulliga stsånd där man kunde köpa färdkost och annat. Vi köpte en juice som de blandade till oss på plats, innehållandes ananas och sugar cane. Fräsch, läskande och supergott! Och till lunch åt vi våra mackor med jordnötssmör (standardmåltid) vid ett bord med amazing lookout. 

Tuppar och höns på Hawaii är som duvor i Malmö. Det finns många och de är överallt!

 

Vägens enda rödljus haha

 

Under sista delen av Road to Hana började det att ösregna och jag fick köra ännu långsammare på de otroligt smala och slingriga vägarna. Det klarnade upp och sen kom vi äntligen fram till Hana. Tanken var att vi skulle stanna på en camping över natten, eftersom vi fått tips om det på ett hostel, men när vi kom fram hade kontoret redan stängt. Dessutom behövde vi uppsöka ett supermarket för vatten och mat innan det blev sent. Så vi åkte och handlade, och sen åt vi middag på en restaurang. Vi tyckte att vi kunde unna oss det efter en lång dag. Med ingen bättre lösning ställde vi bilen på en parkering nära havet, där vi somnade för natten...

Dagen då allting hände

Resemånad dag 16
Söndagen det 10/7

 

Vi började morgonen med att packa ihop våra saker. Andreas stack till en närliggande beachbar med en kille från schweiz för att se fotbollsfinalen i EM. Jag gick dit för att se andra halvlek tillsammans med ett par andra tjejer från hostellet. Innan förlängningen skulle börja skyndade vi oss tillbaka till hostellet för att checka ut och gick sedan tillbaka för att se sista delen av matchen. 

Efter matchen slöt vi upp med två tyskar vi lärt känna, André och Selina, som erbjudit sig ge oss skjuts till en annan del av Maui. Vi lekte tetris med packningen för att försöka klämma in allt inklusive oss själva i den lilla lilla bilen.

Den lilla bilen som skulle få plats med 4 personer och tillhörande väskor. Det gick (nästan)!Entrén till vårt härliga hostel.

 

Första stoppet blev i Iao Valley State Park där vi hikade i djungel. Lerigt värre! Men så himla kul! Kände mig som ett barn igen med lera upp på benen. Vandringen var otroligt vacker! Det går som vanligt inte att förstå det av bara bilderna nedan, men utsikten var a-m-a-z-i-n-g med ett djup som gjorde att man inte trodde sina ögon. Så grönt! Och lite här och var rann vattenfall. Efter hiken gick vi ner till en flod där vi tänkte skölja av skorna lite, men det var ju lika bra att bara hoppa i då haha. Vattnet var rätt varmt men luktade skumt. Gissa hur skorna - som för övrigt inte torkade på resten av resan - luktade sen? 

På vägen därifrån stannade vi till längs vägen för att köpa en god smoothie som de gjorde på plats med färsk frukt. Det var ett par flickor med sina mor- eller farföräldrar som stod och sålde. Selina och André köpte deras sista bananbröd och då blev de så glada för då var de plötsligt klara för dagen haha!  

Kan skymta havet där borta.Så leriga som vi var var det lika bra att hoppa i plurret och skölja av sig.Här stannade vi för att köpa smoothies och bananbröd.

 

Nu trodde vi att dagen började lida mot sitt slut, men icke. Vi körde till flygplatsen för att släppa av Selina, som skulle vidare till Oahu, samtidigt som André skulle lämna tillbaka hyrbilen. Jag och Andreas skulle också passa på att hyra bil. Vårt "avtal" med André var nämligen att om han var snäll och körde oss till den delen av ön så kunde vi köra honom till hostellet vi alla tre skulle bo på efteråt. Att hyra bil blev betydligt dyrare än vi hade tänkt oss.

Vi hade kollat upp några superbra erbjudanden men när vi väl pratade med uthyrarna tillkom det en massa massa kostnader för försäkring och det blev framför allt dyrare för att jag är under 25. Vi gick vidare till ett annat ställe, pratade med en trevlig man och fick hyra en bil för "billiga" 500för 4 dagar istället. Och han bjöd oss på någon extra försäkring så att vi skulle vara totalt täckta, snäll som han var.

Cirka 2 minuter från flygplatsen låg en matbutik dit vi körde för att köpa middag. Därefter skulle vi äntligen köra till hostellet, bara ytterligare några minuter bort. Som vanligt när man kör en ny bil körde jag väldigt försiktigt, säkert och långsamt. Vi rullade sakta på parkeringsplatsen. "Aaah, it's been a long day..." säger jag. Plötsligt börjar en bil precis framför oss att backa ut ur sin parkering. Jag stannar bilen, men för sent, så att bilens framdel blir påbackad. Ett högt ljud och en rejäl buckla. "And it's about to get longer". 

Det här är ett sådant typiskt tilldälle då man borde ha slängt sig på tutan. Det kom jag på först efteråt. Till skillnad från många amerikaner har jag inte den reflexen i mig. Det blev alltså en liten krock på parkeringen, men i väldigt låg hastighet och ingen kom till skada. Fick köra in i närmsta parkeringsrutan och sen gick vi alla ut för att se skadan. Jodå, en rejäl buckla. 20 minuter efter att ha lämnat car rentals på flygplatsen. Gissa om vi var tacksamma för den där extra försäkringen nu?!

Många samtal blev det, både för oss och för den andra kvinnan. Tack och lov var hon väldigt vänlig och ville hjälpa oss så gott hon kunde. Så åkte vi tillbaka till car rentals och fick hyra en likadan bil (utan buckla). Tur vi hade full coverage! 

Äääääntligen kom vi fram och kunde checka in på hostellet. Och jag kunde ääääntligen ta en tablett mot huvudvärken som dunkat sedan vandringen. Vi höll oss i alla fall lugna och glada hela tiden trots allt vi gick igenom. Jag och Andreas tyckte mest syns om André som vi sa "att allt han ville var bara att få skjuts från flygplatsen till hostellet" haha. Stackaren. Tur att han tog det bra. Bara ett annat äventyr!

Black rock beach

Resemånad dag 15
Lördag 9/7

 

 

 

Inställda på att ta bussen till en strand gick vi rakt in i en lokal konst- och hantverksmarknad som hölls i den lilla parken under det stora trädet (the banyan tree). Vi strosade runt och tittade på allt möjligt de sålde. Till slut köpte jag ett fint armband gjort på freshwater pearls i ljusrosa. Andreas köpte ett bokmärke. 

 

Vi tog bussen till Ka'anapali och vandrade bort till Black Rock Beach. Eftersom stranden låg intill ett stort hotellområde var det mycket folk på plats. Det var i alla fall härligt vatten, och vi badade med en sköldpadda som länge låg nära vattenbrynet. Och så lekte vi i superstora vågor, som tack och lov inte var lika läskigt stora som de på Lanai var dagen innan. Vi satte även på oss cyklopen och snorklade lite ute vid den stora klippan.


Någon som tar bilder av sköldpaddan. 

På kvällen satt vi på en stenmur vid havet och såg på solnedgången och på folk som tog sina sista vågor med surfbrädorna. Sen lagade vi ravioli i tomatsås (superenkel middag - det gillar vi) på hostellet samtidigt som vi umgicks med lite folk. Trevligt!

Molntäcke över Lanai.

Lanai

Resemånad dag 14
Fredag 8/7

 

Vi hade en tidig start på dagen då vi gick upp innan klockan 6 för att hinna med en liten färja som klockan 6:45 avgick mot den lilla ön Lanai, inte långt från Maui. Båtresan tog inte ens en timme. Väl över på andra ön gick vi en kort bit till en strand där vi spenderade hela förmiddagen. Eftersom klockan inte var mer än 8 på morgonen var vi alldeles själva på stranden. Vi såg delfiner längre ut och blev jättetaggade på att snorkla direkt. Men så blev det inte. Vågorna var vansinnigt höga. Vi hade hämtat våra cyklop och tänkte hänga på ett par lite äldre kvinnor i simfötter som såg rutinerade ut. De försökte gång på gång komma förbi de höga vågorna för att komma ut i havet, men utan framgång. Bara av att stå i vattenbrynet kände jag hur strömt det var i vattnet och det var skrämmande. Vatten har jag stor respekt för. Kvinnorna knuffades omkull av vattnet då de försökte ta sig ut och efter några misslyckanden gick de tillbaka i land och vi gjorde detsamma. Delfinerna var kvar i viken under hela vår vistelse på stranden så vi kunde se dem på avstånd. Dock var det en väldigt blåsig dag och sant hamnade precis överallt, så vi lämnade innan lunch. 

Lanai från vattnet. 

 

En shuttlebus tog oss till Lanai City. Det är alltid lika kul att åka med lokaltrafiken. Denna gång var det en shuttlebus men annars under resan har det varit via apparna Uber eller Lyft, och även då är det lokala privatpersoner som kör och det är alltid lika spännande att prata med dem! Lanai City var verkligen pyttelitet. 

"So this is the city?" 
"Yes, the one and only. The big apple. The big pineapple" hahaha!

 

Vi började med att gå runt och kolla lite på det lilla området som var centrum, bestående av små hus runt en park. Vi köpte snacks i en livsmedelsbutik och sen stannade vi för lunch på Blue Ginger som chauffören rekommenderat. Därefter köpte vi varsin cookie att äta i parken under skuggan av ett träd. Något som slog oss om stället var hur mycket det påminde oss om en liten ort i Skåne, antagligen på grund av träden. 

Någon passade på att vila till lugnande vindspel medan jag kikade i souvenirbutiken.

När vi ändå var på ön bestämde vi oss för att kolla in deras "Culture & Heritage center" vilket kan liknas vid ett litet museum. Här fanns massa bilder, prylar och filmklipp med intervjuer med stadens äldre invånare. Det var intressant att få höra lite om öns historia. 

 

Efter en skjuts med shuttlebussen tillbaka till hamnen gick vi på båten som skulle ta oss tillbaka till Lahaina på Maui igen. Det visade sig bli den skumpigaste (ett ord jag nyss uppfann) båtfärd jag någonsin varit med om. Jag har inte åkt mycket båt, men ändå. Det guppade så mycket upp och ner och hit och dit att jag nu i efterhand bara skrattar åt hur absurt det var. Och inte nog med det. Den båtresa som inte ens tagit en timme på vägen till ön på morgonen tog nu minst dubbelt så lång tid tillbaka till Maui. Två steg framåt, ett steg bak ungefär. Jag som, som känt, inte klarar av när folk mår illa, blev såklart väldigt nojig och gjorde mitt bästa för att isolera mig så gott jag kunde i den sittplats jag hade. Jag pluggade i hörlurarna med hög musik, lutade mig tillbaka och blundade. För tänk om jag själv skulle bli sjösjuk? Vi satt långt fram inne i båten och hela tiden kom vatten på rutan, vilket innebar att man inte alltid kunde se horisonten. Det gick bra till en början. Sen kom kallsvetten krypandes på Andreas, så pass att han spenderade sista delen av båtturen ute längst bak i båten. Men han klarade sig. Och jag svimmade inte. Men jag kan säga att det var så så så skönt att kliva av båten. 

Vi satte oss i skuggan på en bänk i parken och vilade en lång stund. Jag passade på att fota det häftiga trädet i mitten av parken, som faktiskt utgör alla träd i parken. 

Rök från skogsbrand. Och så en regnbåge. 

 

Vi gick tillbaka till hostellet, fixade oss och begav oss ut i den lilla byn. På kvällens schema fanns bara en punkt, och det var att äta glass. Jag valde en som hette "Heavenly Hana" (Hana är en ort på Maui som är känd som slutdestination på den berömda "road to Hana"). Det var chokladglass med chokladdoppade macademianötter (hawaiianskt), chokladbitar osv. Choklad, choklad, choklad. Helt i min smak alltså! Andreas testade en typisk hawaiiansk shave ice med smak av jordgubb. Det är i princip is, som en fastare form av slushie, som de häller smak- och färgämnen på haha. Men godare än förväntat var det! Passande nog var det just den här kvällen något slags evenemang med gratis livemusik som vi tittade på. 

Shave ice! Typiskt Hawaiianskt. 

Maui

Resemånad dag 13
Torsdag 7/7

 

Vi vaknade upp i tid, fortfarande omskakade efter nattens kackerlackupplevelse, och blev upplockade av en shuttle som tog oss till den lilla flygplatsen i Honolulu. Innan påstigning av planet hann jag facetima med mamma, som ju befann sig i 12 timmars tidsskillnad. Flygplanet som skulle ta oss till Maui var ett litet litet (jag skojar inte - pyttelitet!) propellerplan. Flygresan varade inte ens i 40 minuter och bestod till största delen av take off och landning haha. Redan så fort vi kom upp i luften kunde vi se över till en annan hawaiiansk ö, nämligen Molokai. Så småning om såg vi även Lanai och Maui. Så vackert att se från ovan!

Utsikt över Waikiki. Diamond Head-kratern skymtas till höger.Diamond Head igen.Hanauma Bay! Lite av Maui från ovan.

 

En shuttle tog oss till ett hostel i lilla mysiga staden Lahaina på västra delen av Maui. På bussen fick vi sitta bredvid en söt liten flicka i 7-årsåldern vid namn Coral (eftersom hennes pappa var surfare, fick vi höra) som var på Maui tillsammans med sin söta mormor. Vid första stoppet stannade vi på en slags vingård med havsutsikt och fick då veta att ett par skulle gifta sig där om några dagar. Då vände sig mormorn om i bussen, tittade på oss och frågade "Anyone else getting married here?" Men nejdå, hahah! 

Första intrycket av hostellet var superbra! Det såg så himla mysigt och ombonat ut på utsidan, på en gata med andra ettplanshus och med havet bara några meter bort. U-n-d-e-r-b-a-r-t läge! Vi fick se vårt rum och sedan en rundtur av en ung tjej som jobbade där. Därefter begav vi oss ut på en promenad för att utforska området lite. Det är så härligt att bara kunna ta det lugnt och hamna där man hamnar! Det var väldigt varmt och vi kände att vi borde hitta ett ställe att äta lunch på. Vi ville testa acaíbowls, som härstammar från Brasilien men som ändå är vanliga på Hawaii, och det bästa stället låg en halvtimme bort. Caféet hette Choice och var ett mysigt ställe som sålde en massa hälsomat, typ smoothies, acaíbowls, sushi, vegetariskt och veganskt osv. Vi testade båda två för första gången varsin acaíbowl och det blev verkligen en hit!

På vägen tillbaka stannade vi till i en stor livsmedelsbutik med tanken att handla lite matvaror till billigare priser. Det visade sig dock vara så så så mycket dyrare där än det t.ex. var i de små närbutikerna i Waikiki (som redan tar överpriser!) Vi visste redan att Hawaii var dyrt, men att det skulle vara sådan stor skillnad mellan Oahu och Maui trodde vi inte. Vi insåg där och då vilken dyr ö vi hamnat på haha. Helt sjukt! En annan sjuk sak som inträffade i affären var att jag råkade gå förbi kryddhyllan och såg att de hade Spice Island-kryddor där! Andreas förstod inte alls varför jag blev så uppspelt och lycklig haha! Hur kul är det med kryddor, egentligen? Saken är den att jag under hela mitt år i USA letat i i princip varenda matbutik jag kommit till efter dessa kryddor, bara för att mormor önskat sig deras speciella spagettikrydda. Tyvärr har denna utgått ur sortimentet (jag googlade förstås var man kunde få tag på den) men eftersom jag äntligen hittat rätt märke köpte jag ett par kryddburkar att ta med hem. Lycka! 

På kvällen hade hostelet en barbeque mot en liten peng. Det var trevligt att träffa de andra ungdomarna som bodde där men tyvärr var vi inte så många. Det flesta var unga från överallt i världen som jobbade på hostellet mot att få bo där. Låter nice tycker jag! 

I en berömd park där det stora trädet i mitten är "moder" till alla de andra träden i parken, som egentligen är samma träd. Coolt! Man kunde se bort till Lanai.Lite torr mark vi gick förbi på promenaden, men utsikten över bergen var häpnadsväckande.

Hanauma Bay

Resemånad dag 12
Onsdag 6/7

Vi gick upp tidigt, redan vid klockan 6. Tanken var att vi skulle fixa oss snabbt och ta en tidig buss till Hanauma Bay för att vara där och hinna snorkla innan allt för många andra turister börjat leta sig dit. Så vi ställde oss och väntade på bussen, bara för att inse att bussen inte skulle börja gå förrän vid 8.30 - alltså 2 timmar senare! Vi hade i alla fall köpt frukost kvällen innan som vi åt i väntan på bussen. Den bestod av sushi, smoothie och banan haha. Lite surt var det att vi inte kom iväg så tidigt som vi ville, när vi ändå tagit oss upp, men vi fick uppleva det fina morgonljuset och lugnet över Waikiki, samt en regnbåge över stranden.

Morgonsurfare

 

Det var min andra gång på Hanauma Bay eftersom jag varit där en gång tidigare tillsammans med Klara, men eftersom det är ett av världens mest kända snorklingställen så ville jag visa det för Andreas. Vi började med att få se en säkerhetsfilm och sen var vi ivriga att hoppa i vattnet. Många fiskar såg vi! Vissa var riktigt (skrämmande) stora, vissa var pyttepyttesmå. Några var väldigt färgglada i regnbågens alla färger och andra var mer neutrala. Här testade vi också för första gången Andreas nya gopro-kamera som ju kan filma och ta bilder under vattnet! Förhoppningsvis fastnade både vi och några fiskar på videon. Kaaaanske sätter jag så småningom ihop en liten film om detta. 

Redan efter 12-tiden började vi känna oss nöjda. Vi ville inte utmana ödet för mycket så vi båda bränt oss lite dagen innan. Istället tog vi bussen tillbaka till Waikiki. Vi var så trötta att vi var tvungna att ta en nap, innan vi behövde fixa med lite saker inför framtida resande och sen fikade vi och tog det lugnt på hostellets rooftop. Vi hade köpt med oss typisk hawaiiansk banankaka, ananas och iste = riktig semester! På kvällen åt vi sushi i solnedgången på Waikiki Beach. Haha, sushi är så gott att vi åt det till både frukost och middag!

 Massor med folk, tyvärr.

 

Så gick vi och la oss. Och jag kan knappt skriva det här utan att känna obehag haha, så håll i er! Vi la oss, men jag vaknade snart igen. Någonting kröp över mitt ansikte och jag vaknade med panik. "En kackerlacka!" sa jag till Andreas, men sen lugnade jag mig och tänkte att det nog bara var en mal/nattfjäril som kom gående. Jag var trots allt yrvaken och hade inte hunnit se ordentligt. Den var ju svart och det var alldeles mörkt i rummet. Andreas förstod nog inte min panik, men jag försökte glömma händelsen, la mig ner och försökte somna om fast med huvudet vänt åt andra hållet. Efter ett tag hade jag lugnat ner mig och la mig åter i samma bekväma position som tidigare. Då dröjde det inte länge innan den KOM KRYPANDES IGEN!! Och den här gången skrek jag så högt att även Andreas vaknade i panik. Och den här gången var jag helt säker på vad det var jag såg - jo, en kackerlacka! Usch vad jag mådde illa! Det finns betydligt mysigare sätt att vakna på haha. Efter många om och men - ingen av oss visste hur vi skulle kunna döda alternativt få ut den ur rummet och ville inte heller gå för nära - sprang jag ut till killen i receptionen som svarade enkelt att "ja, jaha, ja det är rätt vanligt här på Hawaii". Han måste ha sett min panik för han följde snällt med in på rummet, tog av sig skon och slog till den när den kom krypandes. Död. Därefter hämtade han ett spray som vi skulle använda för att döda dem med om det kom fler. Jag var nämligen nojig om att det kanske fanns två i rummet eftersom den krupit över mig två gånger. Innan vi la oss igen kollade vi under alla sängarna i rummet och mycket riktigt låg där ett par döda kackerlackor på rygg. Blääää. Tack och lov var det den första och enda kackerlackupplevelsen i alla fall!

 

Bröllop och maneter på Lanikai beach

Resemånad dag 11
Tisdag 5/7

 

Vi hade anlänt till hostellet (samma som jag var på förra gången!) i Waikiki någon gång runt midnatt och därefter stupat i säng. På morgonen väcktes vi av en papegoja som hela tiden sa "bye bye", antagligen då folk gick förbi i receptionen. Det är inte varje dag man blir väckt av en papegoja inte. Det serverades toast till frukost som vi fick i oss innan vi satte oss på bussen för att ta oss hela vägen till Lanikai beach. Det var ett av mina absoluta favoritställen från förra resan till Hawaii - jag och Klara tog oss dit två gånger för att det var så fantastiskt! - så jag kunde helt enkelt inte låta Andreas missa denna paradisstand. 

Tyvärr var vädret ganska dåligt och vi hade moln hela dagen men underbart var det ändå! Framåt eftermiddagen kom ett litet sällskap ut på stranden, ställde sig intill oss och påbörjade en vigsel. På första parkett såg vi det fina bröllopet. Efter en stund blev det dock svårt att veta åt vilket håll vi skulle rikta vår uppmärksamhet. En pojke i familjen som befann sig till höger om oss på stranden hade blivit stungen av en liten, blå giftig manet. Vi hörde att dessa kunde få huden att koka och att det var viktigt att få sjukvård. De ringde ambulans och det blev rätt dramatiskt, men de hade redan hjälp från flera håll så vi höll oss utanför. 

På kvällen serverades det pizza på hostellet och vi fick chansen att socialisera med några andra ungdomar. Därefter gick vi en runda för att se Waikiki by night. 


Vi var jättecoola.Jag hade köpt en bulgursallad till lunch men missat att fråga om bestick. Detta löstes på bästa vis med en cookie haha!En superfarlig manet spolades i land. Det var en sådan som pojken råkade ut för.Bröllop! 

What happens in Vegas

Skolan har börjat och nollningen är igång! Detta innebär alltså att min fritid just nu är ungefär lika med noll. Inte för att jag klagar - det är superduperroligt! Tanken är inte att fortsätta blogga om vardagslivet här hemma i Sverige (kanske ibland bara, om jag skulle ha lust) men resten av resemånaden kommer förhoppningsvis upp inom snar framtid. Hoppas ni har tålamod att vänta tills jag får tid över att fixa det. Nu har vi alltså kommit fram till delen av resan då jag skiljts åt med Ellen och slutit upp med Andreas istället.

 

Resemånad dag 8, 9 och 10
Lördag 2/7, Söndag 3/7 och Måndag 4/7 

Las Vegas - ett galet ställe som inte kan beskrivas bättre än som ett Disney World för vuxna. Det är en stad som man ju sett så mycket på tv och film, och som man inte tror verkligen finns på riktigt. När folk frågar mig hur Vegas var bara ler jag och skakar på huvudet. Där det är fest dygnet runt och där folk i bröllopsklänningar inte är någon ovanlig syn. Jo, det var galet. Galet stort, galet påkostat, galet vaaarmt. 

Eftersom Vegas ligger mitt i öknen var det otroligt varmt varje dag. Över 40 grader, och ibland så illa som 46°C. Därför blev det mest att sova ut på morgonen och ligga vid poolen om dagarna, innan vi kunde bege oss ut på upptäcksfärd efter att solen gått ner. Även då var det fortfarande 35+ i luften. 

 

Vi tar det från början. Efter att Ellen lämnat mig på flygplatsen behövde jag inte vänta länge innan Andreas dök upp. Vi åt lunch tillsammans med hans familj innan de skjutsade oss till vårt hotell. De var supersnälla som skulle ta med sig en av mina stora väskor hem till Sverige och dessutom lät mig lägga över ytterligare några saker i deras väskor för att jag skulle undvika att behöva betala övervikt på väskan under resten av resan. Tusen tack för det! 

Som sagt spenderade vi mycket tid vid hotellets pool om dagarna. En dag åt vi lunch på Tacos el Gordo som en uber-chaufför hade tipsat oss om. Varje gång vi gått förbi hade kön ringlat sig lång, så det ville vi självklart testa och gott var det! På kvällarna tog vi oss ut för att upptäcka Vegas och besökte bland annat Ceasar Palace, Bellagio där vi såg den berömda fontänshowen, Mirage med en eld- och vulkanshow och Circus Circus som var som ett stort tivoli inomhus (med rollercoasters och andra karuseller - mycket barnvänligt!). Den 3:e juli såg vi 4th of July-fyrverkerierna utanför Stratosphere, innan vi gick in på kasinot och spelade lite. Det hör ju till när man väl är i Vegas. Vi testade både roulette och "tre i rad" (kommer inte ihåg vad sånt heter) i en maskin. I Vegas vet man inte vad som är dag eller natt när man är inne på kasinona. Det finns varken fönster eller klockor som gör det möjligt att hålla koll på tiden. Det är även tillåtet att röka i lokalerna - allt för att undvika att gästerna ska behöva lämna spelborden. Eftersom Stratosphere är den högsta byggnaden i Las Vegas kände vi oss manade att åka upp. Vi köpte biljetter, och det var så värt det! Utsikten var förstås fantastisk över Vegas. Det fanns förstås en bar där uppe, samt en massa läskiga åkattraktioner som gärna hängde över takkanten. Vi valde att åka X-Scream, en karusell som tippade oss ner mot The Strip. Obehagligt? Ja. Sök på youtube för att se vad jag snackar om. 

Sista dagen i Vegas fick vi turista under dagtid och försökte ändå spendera så mycket tid som möjligt inomhus för att undvika den extrema hettan. Vi började med Luxor, ett pyramidformat hotell som jag tyckte var suprcoolt! Vi såg även Excalibur och New York New York (för att jag skulle känna mig som hemma höhö). Förutom kasinon finns det även ofta stora köpcentrum inuti dessa hotell, och däribland Hersheys där vi lyxade till det med chokladdoppade jordgubbar. När vi sedan tog oss till flygplatsen hade vi alkohol över som som vägde för mycket i väskan, och det skänkte vi till en supertrevlig uber/lyft-förare som faktiskt blev jätteglad haha! 

Sedan bar det av mot Hawaii! Något minnesvärt från den flygresan var att mannen som satt bredvid mig fick något i huvudet när flygvärdinnan skulle öppna luckan över honom, så de kompenserade honom med gratis snacks och dricka. Detta ville inte mannen ha så han gav det till oss. Alltså: Han fick något i huvudet, och vi fick fika. Snopet, men så nice! 

 

 

4th of July-firande i Vegas. Här med Stratosphere.5 pounds of chocolate! Vegas-style!Bara i USA. Eller kanske bara i Las Vegas? Personerna får massage av maskiner och har hörlurar på sig för att koppla bort omgivningen. Haha, vilken grej!Såå coolt! Detta är inuti pyramidbyggnaden Luxor, som även är ett av de största hotellen! Vad ni ser på bilden är taket och våningarna där gäster har sina hotellrum. Borde kanske klippt bort Trump ur bilden...4th of July fick ju firas på något sätt. Varför inte med, vad som marknadsfördes som, "Världens godaste jordgubbar, annars pengarna tillbaka"? Smaskens!

Route 66 to Vegas

Resemånad dag 8
Lördag 2/7

Det blev ytterligare en tidig morgon. Vi lämnade motellet i Flagstaff, plockade upp frukostomeletter och fruktsallad på Denny's och begav oss. Vi fick turas om att köra och äta frukost - allt för att spara tid. 

Så kom vi till Seligman, "födelseorten" till berömda gamla Route 66. Vilket ställe! Vi följde Route 66 hela vägen till Kingman. På vägen körde vi förbi Peach Springs vilket ska vara inspirationskällan till filmen Bilar (eller Cars som den heter på engelska). Då det var tidig morgon och dessutom ligger mitt ute i ingenstans var vi nästintill ensamma hela tiden. Vi kunde parkera bilen utmed motorvägen (route 66) och ta coola bilder. 

Från Kingman började vi ta oss mot Las Vegas. Vi körde över Colorado River men kunde tyvärr inte se berömda Hoover Dam på grund av ett högt staket längs sidan av bron. Plötsligt blev trafiken betydligt galnare och Las Vegas skyline dök upp framför oss. Vi hade ett rätt tight tidsschema så när vi kom in i city körde vi raka vägen till Welcome to Vegas-skylten, för att få en bra avslutande bild på vår resas slutdestination. Då började klockan närma sig lunch och solen stod högt på himlen. På den korta tiden vi var utanför bilens AC, max 5 minuter, hann vi bli genomsvettiga. Ökenhettan låg på över 40 grader celsius! Vi tankade bilen full och lämnade den på biluthyrningen. 

Det var sorgligt att vinka av Ellen innan hon tog shuttelbussen till flygplatsen. Vår resa tillsammans var bara en vecka lång men kändes otroligt mycket längre med tanke på allt vi hunnit se och uppleva. Under veckan hade vi förstås kommit varandra närmre än vi varit under hela året. Allting hade gått superbra och vi hade fixat det tillsammans! Så där lämnade hon mig med mina många väskor, förväntansfull inför att träffa Andreas igen och allt resande jag fortfarande hade framför mig. Mer om Vegas i nästa inlägg! 

 

Route 66.Flyttlast. Inte lite packning: 2 stora resväskor, 1 kabinväska, 1 handväska och 1 hand/datorväska.

Zion & Bryce Canyon National Park

Resemånad dag 7
Fredag 1/7

 

Vi gick upp tidigt i Kanab. Värden hade dukat fram frukost så vi bredde mackor att packa med oss. Innan vi åkte lämnade jag en liten present från Sverige som tack. Jag hade haft med mig små presenter under året (smörkniv och kökshandduk med dalahästmotiv) att kunna ge bort och en hade blivit extra, och eftersom vår värd var av svensk härkomst passade det bra. 

Strax efter klockan 6 på morgonen lämnade vi huset och körde mot Zion National Park, drygt 30 minuter bort. Orginaltanken var att se soluppgången där. Så blev det inte, men vi fick i alla fall se morgonljuset mot bergen och avnjuta våra mackor på en sten i tystnaden. Eftersom vi kom dit så tidigt behövde vi dessutom inte betala inträde till parken, vilket man måste göra efter klockan 8. Vi körde igenom hela parken, som visserligen inte var så stor, och njöt av den fantastiska utsikten. Vi stannade dock inte för att vandra utan begav oss vidare på Bryce Canyon.

 

Gatan vi bodde på över natten.På den här stenen åt vi frukost.

 

På vägen körde vi igenom en liten by med ett tyskt bageri, Bäckerei, som vi förstås var tvugna att stanna till på. Det var fortfarade tidigt på morgonen så de hade nyss öppnat och inte hade inte hunnit få fram alla bakelser än. Vi köpte fika efter Ellens rekommendationen att dela på. Därefter körde vi mot Bryce Canyon som var FANTASTISKT! Jag har inte ord stora nog att beskriva denna vackra syn! Och än en gång vill jag citera mina anteckningar "Man ska inte jämföra nationalparkerna med varandra då de alla är sååå otroligt breathtaking och fantastiska, men Bryce Canyon är nog min favorit so far. Det sa jag visserligen om Arches National Park också haha". Det går inte att förstå förrän man själv varit där och sett det med sina egna ögon. Naturen är så vacker och varje gång jag kom till en sådan plats ville jag bara sätta mig ner och stanna där. Sitta på en sten och beundra utsikten för alltid. 

Efter Bryce, med flera olika stopp, blev det att fylla på bilen med bensin och fylla på oss med energi i form av en hot dog. Sedan påbörjade vi den långa långa resan mot nattens boende: Flagstaff. Anledningen till att vi valde Flagstaff var för att jag varit där tidigare med min familj och jag gärna ville tillbaka. Dessutom låg det väldigt bra till på vår resrutt. Vi fick köra tillbaka samma väg vi kom ifrån vilket innebar att vi körde igenom Kanab igen. Återigen rullade vi ner rutorna, höjde musiken och roadtrippade. Vi checkade in i Flagstaff (på andra våningen utan hiss, suck. Det tog tid att få in allt vårt bagage haha). Vi körde till Downtown Flagstaff med tanken att vi sista kvällen tillsammans skulle lyxa till det och äta ute på restaurang, men icke. Det var fredagkväll och fullt med människor som vimlade omkring. Det fanns helt enkelt inte en enda parkering över till oss trots att vi cirkulerade hur länge som helst. Det slutade med att vi körde till Whole Foods och plockade till oss av deras buffé till middag. Det funkade bra det också. 

Vi var ovanför molnen.En ekorre åt frukost.Jag skulle ta en bild med selfiesticken och en gubbe uppmanade Ellen att photobomba mig hahah!Lilla lilla Ellen sträcker upp sina händer.En av mina favvostater! <3

Four Corners Monument & Antelope Canyon

Resemånad dag 6
Torsdag 30/6

 

Vi kom upp lite senare än förväntat, stannade i nästa lilla by längs vägen för att tanka fullt och köpte där flingor (sockrigt, usch) att äta till frukost. Vi fortsatte sedan på en rätt lång resa mot Four Corners Monument, där man kan befinna sig i Arizona, Utah, Colorado och New Mexico på samma gång! När vi tagit våra bilder var vi färdiga haha. Det var inte så mycket mer med det. Innan vi fortsatte vår färd köpte jag en drömfångare av en Native American. Än en gång vill jag slå ett slag för naturen vi fick se. Jorden var rödaktig, torr. Det var öppna fält med berg lite här och var och då och då såg vi stora hjordar av vilda hästar som stod och betade. Det var som att köra i kulisserna till en Westernfilm. 

 

Det tog nästan 3 timmar att ta sig till Antelope Canyon, som låg mitt i öknen i ett indianreservat. Vi köpte biljetter (vilket var ett måste) och snart blev det vår tur att få en guidad tour i hettan. Strax innan ingången till "grottorna" blev det stopp och kö då det redan fanns flera grupper framför oss. Under den stunden hände något som förstörde hela min dag... En ung kvinna i gruppen framför kollapsade av vätskebrist och värme. Jag, som blir illa till mods då jag ser någon annan må dåligt, började själv känna mig lite svag. Jag hade ätit en dålig, ostadig frukost och inte sovit mycket under de senaste dagarna. Det ser alltid likadant ut och var liksom som gjort för att jag skulle svimma, vilket jag såklart gjorde. Jag fick snabbt dra min historia för Ellen som blev väldigt orolig. Jag insisterade dock på att hon skulle gå touren och ta med min kamera så att jag kunde få se bilderna sen. Så placerades både jag och den andra tjejen på en liten liten bil som tog oss tillbaka till kontoret. Där fick vi sitta i skuggan och dricka vatten. På en timme drack jag 4 flaskor, det vill säga hela 2 liter. Så småningom gick jag tillbaka till bilen där jag satte igång ACn och var en miljöbov ett tag. Det var så fruktansvärt varmt ute att jag var tvungen att prioritera min egen hälsa, bara för den här gången. Jag åt en banan och några kakor för blodsockret, och sen kom Ellen. Hon fick ta över ratten då jag efter svimningen fått årets värsta migränanfall. Jag vilade, hon körde. Jag var så himla ledsen att jag missade det här då jag verkligen sett fram emot det. Ni ser ju själva på bilderna!

 

För att få i oss någon som helst mat åkte vi till McDonald's och åt chicken nuggets. Vi hade ett stopp kvar för dagen, som vi tvekade på att genomföra på grund av hur jag mådde, men kämpade oss igenom ändå. Vi skulle vandra till Horseshoe Bend (får inte missas!) och tillbaka. Det fanns stora skyltar uppsatta om EXTREME HEAT och att man var tvungen att ha bra vandrarskor, solhatt och att alla var tvugna att bära med sig vatten. Inte lite skrämmande... Men vi gick dit i sakta tempo. Utsikten var fantastisk! Jag försökte njuta och ta bilder men ärligt talat ville jag påbörja vandringen tillbaka så snart som möjligt då jag var rädd  att jag skulle förta mig i värmen. Allt gick dock bra. Ett väldigt ansträngt leende haha.

 

Därefter var det raka vägen mot lilla Kanab där vi skulle sova på ett airbnb (alltså i ett rum i någons hem) under natten. Huset, som låg i ett "gated community", såg så där typiskt amerikanskt ut haha. Vi blev mötta av vår värd som visade oss vårt rum och sedan gav oss en rundtur. Killen verkade gå all in i rollen som värd och styrde i princip sitt airbnb som ett hotell. Han hade vikt handdukarna till svanar och lagt fram vattenflaskor och små toalettartiklar vi kunde använda om vi ville. Dessutom skulle han servera gratis frukost på morgonen. Jag och Ellen tittade på varandra och kunde inte fatta hur vi haft sådan tur!